Syskon är som balsam för själen:)

När livet krisar och sorgen kryper in i ryggraden och rispar hjärtat på vägen dit är det svårt att tro att det vänder. Är man snart 35 så har livet gett en ett och annat ärr i hjärtat och ibland spricker dom upp och blöder ett par droppar. Så kommer en smäll och plötsligt är det trasigt igen och gör så inihelvete ont. Tårarna rinner tills vätskan i kroppen tar slut och tröttheten sätter in, fyller på med vatten så nya tårar kan rinna. Denna sorg är vi flera att bära men utan tvekan bär jag det stora lasset själv tillsammans med min underbara livskamrat. Han tröstar och tröstar och tröstar...min mamma är helt fantastisk, hon vet prick vad hon ska säga och göra, gammal och klok är rätta ordet, efter 65 år så har hon fått ännu fler rispor i hjärtat. Jag önskar att vi skulle slippa dom men det är väl det som formar oss till dom människor vi är. Mina syskon klarar jag mig inte utan, ni är så långt borta men ändå så nära, ett mail, sms, telefonsamtal som varar i timmar gör att jag idag denna lördagkväll både lagat mat, ätit, städat iordning, badat, gjort lördagsmys och inväntar med spänning matchen mella DK och SE. Jag älskar allihop så himla mycket!
En gammal chef till mig kunde en hel massa om krishantering och hon lärde mig ett och annat...bla. hur du än mår så måste du ÄTA och SOVA annars blir det jävligt svårt och det gäller även alla som på nåt sätt hjälper andra i kris...om du själv inte äter och sover så funkar du inte till slut...så enkelt men åxå svårt att genomföra. Jag äter fast det smakar inget, jag sover några timmar per natt och dom blir fler och fler, jag tvingar mig själv ner på kudden och sluter ögonen och nånstans där i dvalan så somnar jag en stund. Inatt tror jag att jag kommer sova längre tack vare mina underbara syskon.

Nu ska jag se fotboll, äta upp sista kexchokladen och följa Ulriks uppdateringar med bilder på Face Book!